Svar till: DÄRFÖR UPPGIFT NUMMER 1

start Forum OLAS PLANK – Skriv, tänk, kommentera! DÄRFÖR UPPGIFT NUMMER 1 Svar till: DÄRFÖR UPPGIFT NUMMER 1

#6240

Jonas Alberg
Deltagare

Min farbror var präst i svenska kyrkan och mina fastrar diakonissor men varken mamma eller pappa var kristna i troende mening , men särskilt pappa hade det i ryggraden på något kulturellt sätt och mamma hade bott hos dominikanersystrarna på Villagatan i Stockholm vilka vi ofta besökte när jag var ung, så om hon än inte var kristen i konfessionell mening hade hon en förståelse och respekt för katoliker som sådana och en delvis sammanfallande etik, den svåra frågorna måste ha varit familjefrågorna, om hon ens hade tänkt på dom.

Jag växte således upp under 1970-talet (jag är född 1964) i ett tidstypiskt, modernt, sekulariserat hem i Stockholm med min mor som var frånskild och konstnär och aktiv i fredsrörelsen, i Sverige och internationellt. Det fanns en öppenhet och tolerans och mamma hade flera katolska vänner och bekanta, vilka ofta var på besök. Jag var av tradition döpt och konfirmerad i svenska kyrkan, utan någon annan egentlig koppling, för svenska kyrkan kändes tämligen ointressant och katolska kyrkan mest exotisk, en i viss mån lockande men ändock helt främmande fågel.

Det svenska utbildningssystemet och dom reformer som kom precis när jag började skolan, den konfessionslösa religionsundervisningen, var ju inte heller något som direkt underlättade. Nu hade jag en folkskollärare av den gamla stammen, Karin Marcks v Württemberg, som ändå tyckte vi skulle lära oss psalmer och lite ur Bibeln så hon körde på med det ändå, men det var bara några år. Jag måste säga att skolan med det här akvarieperspektivet på religion – man tittar olika fiskar utifrån – gav en allmänbildning men ingen förståelse, och det ser jag ju i min generation – så många självbekända ateister som följer strömmen utan att ha en aning om vad de talar om. Jag ser idag mest politik bakom det här från slutet av 1960-talet till nu, men det tog ett tag ett tag för mig att koppla ihop det här.

Under gymnasiet var jag utbytesstudent ett år i USA i Mellanvästern och bodde med en familj som var mycket kristen, och gick i en bibelfokuserad kyrka (Congregational, det går tillbaka på splittringarna i England på 1600-talet, lite åt det kalvinistisks hållet tror jag) och där var kyrkobesök och bordsbön och det tyckte jag var trevligt och lärde mig en del utan att det fick någon avgörande betydelse.

Sen läste jag i Stockholm juridik och blev mycket intresserad av de rättsteoretiska frågorna men perspektivet i utbildningen omfattade inte någon djupare genomgång av den katolskt grundade naturrätten för det var katolsk filosofi och det pratade man inte om i den av Uppsalaskolan och Hägerström präglade svenska juridiska miljön. Murens fall och den begynnande europeiseringen ändrade sedan detta i någon mån. Jag fortsatte mina studier och läste rättsteori och internationell rätt i Cambridge och där var perspektiven något bredare med litteratur ur engelsktalande miljön där man i alla fall talade om saker, en viss öppning mot frågorna om naturrätten med litteratur av John Finnis, Natural Right and Natural Law, och Alistair McIntyre, After Virtue.

Efter studier och tingstjänstgöring och domarbanan kom jag mer eller mindre av en slump att arbeta med arbetsrätt under drygt tio år i utredningsväsendet, i Regeringskansliet och sedan i EU-kommissionen . Detta förde mig direkt in i den katolska socialläran som är viktig inom området och i EU-systemet. Jag hade också ett konstigt ärende i kommissionen om spanska religionslärares visstidsanställningar som tvingade mig att läsa om konkordatsrätten och andra frågor, det fanns ett avtal mellan Spanien och Vatikanen att religionslärare som inte var präster skulle godkännas av biskopen vilket ledde rullande visstidsanställningar som spanska fackföreningar klagade på; det kom jesuiter från Madrid och försökte förklara och jag diskuterade med dom, men dom skakade på huvudet och sa, du är från Sverige eller hur? 🙂

En annan faktor av betydelse för är följande. Under lång tid levde jag tillsammans med och har barn med Nina från Polen där vi var ofta, och det är ju väldigt katolskt, men varken Nina eller hennes far är särskilt katolska men de har de i ryggraden med modersmjölken , och på jular har vi alltid fastat och i Polen har jag varit på katolska begravningar osv. Där om inte annat fick jag en annan bild av katoliker , dom bits inte i alla fall, och det är en väldig samhörighet.

När vi sedan levde i Bryssel (och Belgien är ju också katolskt) bodde vi nära katoliker och jag var ofta inne hos munkarna. Jag har rest mycket i katolska ländeer. Dessutom konverterade min äldre bror i början av 2000-talet, han är läkare och blev mer och mer aktiv i Malteserorden (skickade utrangerad sjukvårdsutrustning) och sedan i Katolska Gravriddarorden.

Ungefär så såg det ut när jag efter separation från Nina levde i ett nytt förhållande som började krackelera 2015, då jag hade behov av att gå till kyrkan och deltog i ett sk katekumenat i Sv Kyrkan, närmast en slags diskussionsgrupp under ett år, 2015-16, det var intressant och trevligt men väckte hos mig mer frågor än som besvarades.

Nyår 2016/17 drömde jag en dröm och vaknade och var helt klar att jag skulle uppsöka katolska kyrkan , det var som en tvingande röst, och på den vägen är det.

Jag seglade i Karibien i april 2017 och vid påsk hade vi gjort landhugg i Trinidad på kubanska sydkusten, efter ett antal Romdrinkar på en bar bestämde jag mig för att gå i lågfredagsmässan och blev sittande under en spansk mässa som pågick i evigheter men jag kände mig väldigt välkommen trots att jag inte kan spanska.

När jag kom hem kontaktade jag katolska kyrkan och talade med en diakon och påbörjade min konverteingsutbildning och upptogs i kyrkan påsken 2019.

Under den perioden åkte jag med kyrkan och min äldsta dotter på pilgrimsresa till heliga Landet i september 2018, och sommaren 2019 på en motsvarande resa med kyrkan till Avila i Spanien. Det är ju så mycket frågor man har så 2019/20 löste jag in A-Kursen (introduktion i filosofi och teologi) på Newmaninstitutet på distans på halvtid, men jag jobbar på heltid så därefter har jag i alla följt med de hör intressanta kurserna på St:a Maria folkhögskola.

Pandemin har ju försvårat något jag fortsätter min resa och har inte ångrat mig, gradvis lär jag mig mer och mer och jag förs sakta men säkert in i ett katolskt liv .

Det är ingen helt rak och självklar berättelse men jag sa till en präst att jag upplever att jag surrat som en fluga kring kyrkan hela livet lite på olika sätt och håll men det är något i kyrkan som alltid dragit mig till henne och för några år sedan i en besvärlig situation så blev den kraften tillräckligt stark för mig att ta steget.

Jag har mött på frågor från många , och ett mer eller mindre tydligt motstånd också, från vänner och kollegor, men inte från mina barn som är intresserade och mer och mer säger att dom gärna följer med till kyrkan. Jag är rätt ställd inför dom här konstiga reaktionerna och funderat mycket över det, varför det väcker så starka känslor hos många.

En del frågor , varför har du har du valt den här vägen , och det jag har inget helt klart och entydigt svar , annat än att det är bara så det är …..

Därför ska det bli väldigt spännande att följa den här kursen

/Jonas A