Visar 0 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #5706

      Gloria C. Lattke
      Deltagare

      Hur ser du på detta att Bibeln kallar dem som avvisar Guds existens för dårar? 2/9-21
      Gloria C-L.

      (jag hade problem med inloggningen, men nu verkar det fungera)

      Man måste sätta sig i den tiden där de bibliska texterna skrevs och hur översättningarna har kommit till oss i olika språk. Det första som jag kommer på är att det finns likheter i det som kristna upplevde för 2000 år sedan och det som kristna upplever idag, nämligen hur människan hittar förklaringar för att göra som man vill, allt som behagar oss, även om dessa handlingar strider mot de kristna principen. Ska man kalla de som inte tror på Gud som “dårar”? Jag vet inte, men jag tycker att människor som tror på annan motor än Gud kan känna sig motiverade att vilja strida mot regler och restriktioner. De är inte “dårar”, de kan vara t. o m intelligenta. Etiska aspekter respekteras inte för att det finns en annan moral som passar bättre och där man känner sig fri. Människan har oftast ställt Vetenskap mot Tro, men som Aristoteles sa (här använder jag mig av min egen tolkning): “det finns saker som vetenskapen inte kan förklara”. Aristoteles hade, förmodligen, fått hjälp av de försokratiska filosofer för att kunna komma från det konkreta till det abstrakta i sina metafysiska tankegångar.

      Hur bedömer denna filosof bevisen för Guds existens? Är hans argument bra? 9/9-21
      Mitt första intryck är att Robert Spaemann använder ett filosofiskt perspektiv. Hans reflektioner / bedömningar ligger hela tiden på det objektivistiska / neutrala perspektivet. När R.S. går igenom alla olika filosoferna och presenterar frågan om Guds existens behandlas det metafysiskt. Han håller en balans mellan de olika filosofiska tendenserna utan att luta sig mot den ena eller den andra. Föredraget var till jesuiternas Högskola för filosofi i München och jag försökte läsa det som om jag vore en av åhörarna som fanns där 2004. Robert Spaemann är död, men han lämnade sina ord för andra som jag som levde i framtiden. “Jag kommer att ha läst artikeln i Signum innan jag skriver mitt svar, jag kommer att “lyssna” på Spaemanns ord efter hans död och innan jag skickar mitt svar”. Handlingar i dåtiden kan vara av betydelse för framtiden, som futurum exaktum.
      Det som förundrar Spaemann om Nietzsche, att vi inte kan släppa Gud, beskriver inte enbart att vi fortfarande tror på grammatiken utan att det finns inom oss en teologisk grund.
      Enligt Spaemann har medeltida bevisen (Thomas de Aquinos) kommit till andra former av rationalism i vår nutid. Är det inte så att Descartes, empiristerna, positivisterna och även Kant tar avstånd från att bevisa Guds existens genom deras reduktionism? Jag kan vara fel, men jag upplever att rationalismen, empirismen och positivismen lämnar Gud på sidan av, lämnar denna tanken på en sekundär plan, ignorerar tanken av att räkna med Honom.
      Spaemann säger då: “Vi måste tänka oss ett medvetande som i sig självt omfattar allt som sker, ett absolut medvetande.”
      Jag ser i Spaemanns föredrag en sorts nostalgi. Han lämnar sina ord och analys om Guds existens genom tiderna och rör inom oss, för att det är som om Gud finns allt mindre på frågan i vår modern tid, utan att det är Samhället, Vetenskap och Teknik som har tagit över vår verklighet, våra handlingar och vår transcendens. Om jag tänker nu på Shakespeare: “Att vara eller icke vara”… Metafysik eller Antimetafysik…Varat eller icke Varat. Till slut “Utan Gud kan vi ingenting veta”.

Visar 0 svarstrådar

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.